När det känns precis så. När det sköljer över en och man inte kan stoppa dem; tankarna, bilderna, scenerna. Även fast man inte sett på riktigt så ser man. Allt. Och fan vad ont det gör och fan vilken panik man får och fan vad man bara vill blunda och försvinna. Men det gör man inte. Man spelar upp tankar, bilder och scener igen. Om och om och om och om och om igen tills man tror att det man ser inom sig är sant. Och kniven hugger i hjärtat hundramiljoner gånger och det känns som att inget någonsin kommer att bli bra. Någonsin.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar