måndagen den 10:e januari 2011

När livet passerar i revy

Just precis nu känner jag mig rädd för allting. Allt. Dödsångest deluxe. Det tack vare att jag igår lyckades bränna mig ordentligt på ryggen/bröstet och idag fick någon typ av allergisk soleksemreaktion idag runt lunchtid. Det började klia på halsen och sen kände jag mig svullen och efter det var det som att hela halsen kändes dubbelt så tjock. Cirkus 3 minuter tog detta. Paniken, den fullständiga paniken att känna halsen svullna. Trodde jag skulle dö.

Mina bästa vänner sprang runt och letade hjälp och läkare men på Long Beach fanns det inget att hämta så det blev long tail i ilfart (eller ja så fort som det kan gå) till sjukhuset på Phi. De undersökte mig lite, gav mig en spruta, ett par piller och när jag kände mig bättre fick jag gå hem. Ett av pillren var lugnande och det fick mig att däcka som en strandad val i sängen och jag sov bort hela eftermiddagen.

I vanliga fall håller jag mig lugn eftersom jag alltid går runt med allergimedicin i form av piller och annat. Men inte denna gång. Jag har dock införksaffat inhalator och kan nu försöka slappna av men det är svårt. Har sen jag vaknade efter eftermiddagsdimman varit jätteskärrad och haft svårt att inte tänka på vad som kunde ha hänt om det blivit värre. Nu blev det inte det men ångesten är svår att hålla under kontroll just nu. Grinat sjuhundrafemtioelva gånger har jag så klart gjort som den lipsill jag är, kan bara inte hjälpa det.

Nåväl. Ska hålla mig i skuggan tills min bränna lagt sig och även kleta in mig i spf 50, ha t-shirt på mig när jag måste ta ett dopp i havet unt so weiter. Vår plan har ju varit att åka ner till Koh Lipe men som det känns nu vågar jag inte det eftersom det är mindre bebott än Phi Phi där nere och det stressar mig. Kanske tar vi Lipe i en senare veva istället när jag inte sitter här och halvskakar av bara tanken på att befinna mig på en öde plats. Så får det bli.

Annars är Thailand som vanligt och jag älskar det fastän jag har grym hemlängtan just nu. Men det går strax över. Det är den där ovillkorliga tryggheten där hemma som gör att jag är längtig. Ska finna en del av den här istället, så det så.

1 kommentar:

Limpan sa...

Var rädd om dig bara så går det fint ska du se. Puss!