Flyttlass

Nu har jag flyttat ut ur min lägenhet. Sitter med min mac i brorsans soffa och han ligger och spelar Fall Out bredvid. Har även två taxar halvt om halvt i knät. Fan vad vi har släpat, kånkat och burit i kväll. Fyra flyttkartonger, fyra stora påsar med kläder, fyra Ikeapåsar, nio 10l lådor med kläder och skor, minst fem matkassar och så en hel hög med skräp som tog 20 min att lämna på återvinningscentralen och min säng och jaaaa halva livet.

Finns fortfarande saker kvar som blommor och annat smått och gott. Men det tar jag i morgon och på onsdag. Nu dör jag av tröttma. Typ.

Hejdå? Hejdå.

Min situation är nu ca 100% vemodig. Det är sista natten i min lägenhet och jag vill sätta mig mitt på golvet och gråta. Min första riktiga egna lägenhet kommer inte längre vara min om två dagar. Vi har haft det fint i femochetthalvtår men nu är det över och allt jag kommer ha kvar är minnen. Men minnen är bra. Och fina. Och jag har många, både bra och dåliga.

Vill inte sova ensam i natt. Vill ha någon bredvid mig som gör att allt inte känns så tomt och öde här. Någon som gör att det inte ekar lika mycket när jag pratar med mig själv.

Alltså.

Min lägenhet.

Were under the sheets and you’re killing me

'

Kom inte och säg

Jag kommer aldrig skylla på andra för hur jag mår. Det finns dock händelser i mitt liv som lett till saker jag gjort och beslut jag tagit som inte gynnat mig. Dessa händelser och de personer som är inblandade kan man se på som orsaker, men jag kan inte skylla på dem. Jag har själv valt att agera på de sätt jag gjort även om jag sällan förstått vad det är jag egentligen sysslat med förrän i efterhand och att det i många fall inte var speciellt bra för mig.

Jag är bara glad att jag nu efter ett par år med ångest kan relatera till händelser i mitt liv och faktiskt se var saker och ting i mitt sätt att bete mig har börjat. Var alla dessa små frön har såtts och grott till växter som i sin tur blivit den djungel jag nu sitter fast långt inne i. Förut kunde jag inte ens nämna en sak som fick mig att må dåligt. Inte. En. Enda. Sak. Nu kan jag räkna upp ett par. Vara konkret.

Det gör ont när folk antar att jag försöker lägga över mitt liv på andra, att saker som hänt är andras fel och inte mitt. Det är det sista jag gör även om jag kan formulera mig dumt ibland. Jag vet att det är mig det är fel på och att jag får ta ansvar för mitt eget liv.

Det är en lång bit kvar, men jag försöker.

I don’t look back still I’m dying with every step I take

Jag kan läsa mina inlägg om och om igen, flera gånger, när som helst. Är ni också så? Som mig? Fastnar i det man själv har skrivit och blir lite paff av det man lyckats förvandla till text? Jag tänker sällan ut inläggen i förtid, de som handlar om mina känslor, och är sällan medveten om det som kommer ur mig förrän efteråt och då blir jag sådär paff, konfundersam och ibland lite stolt. Jag skäms inte att säga att jag blir lite stolt, ibland. Jag måste få bli det, måste få tycka om mig själv. Måste lära mig det.

Jag måste ta hand om mig själv.

Varför är det så in i helvetes jävla svårt?

Stanna i mig

Vill att du ska vara hemma hos mig när jag kommer hem. Möta mig med din stora famn, pussa mig på pannan och säga att det finns mat om jag är hungrig. Men jag skulle inte vilja äta.

Jag skulle lägga mig i soffan och be dig göra mig sällskap så jag får drunkna i din närhet. Andas in dig och försvinna från livet. Ha dig i mina lungor tills du letar dig ut i resten av min kropp och rakt in i mitt hjärta. Ha dig där för evigt. Känna dig överallt.

Konstgräs up my ass

Sitter på golvet på något jävla konstgräs i en gång på Malmös tågstation. Kanske heter den Centralstationen men det vet jag inte så jag väljer att inte kalla den för något. Har ätit en halv burgare från Burger King och en halv påse pommes, mer gick inte ner. Tänker äta pannkakor på tåget sen om det nu finns några. Kommer det säkert inte göra bara för det.

Här tog jag en paus för att äta upp den andra halvan påse pommes, som var kall.

Vi ska åka andra klass hem vilket vi inte riktigt förstår oss på. Hellre andra klass ner och första klass hem när man är trött och behöver tas omhand men nej nej. Inte den här resan inte. Nu blir det mindre utrymme och en massa konstiga people överallt. Om det är singelsäten kan jag tänka mig att ta singelsätet i vårt sällskap. Japp. Jag är mamma på den här resan så jag bestämmer och jag bestämmer att jag tar singelsätet om det finns. Så! Då var det bestämt.

Ser ni. Jag bloggar igen. Helt sjukt. Jag försöker mig på det här lite sakta men säkert. En dag i taget, kanske blir det 10 inlägg idag, kanske blir det bara två. Det är ingen som vet ännu. Nu borde jag sluta skriva en massa strunt och göra något helt annat. Typ prutta.

Grått inne grått ute osv etc

Ligger i sängen på hotellrummet. Allt känns grått här nere. Grått, öde och tyst. Kanske för att vi bor i någon av de mest fula byggnader jag någonsin skådat eller kanske bara för att det är grått, öde och tyst här.

Vi hr ätit frukostbuffé. Jag blev inte tillfredsställd men det gick ner ett par mackor, en pannkaka, en halv bacon och lite äggröra. Två glas juice. Mitt ressällskap tillika entertainers bjöd till flera skratt under intagandet av den fattiga frukosten, även den långa killen med stort K. Men nu har jag rymt upp till ensamheten igen. Vill gå ut på stan och köpa en tröja eftersom jag glömde packa ner något att ha på mig idag, dagen efter, men affären jag ska besöka öppnar inte förrän 12.

Hålet i bröstet är fortfarande kvar. Det skaver i kanterna och skriker efter att få fyllas igen. Inte med kärlek men med något som gör att det slipper vara där, finnas kvar. Jag antar att det dröjer. Antar att jag kommer fortsätta längta efter honom. Han jag vill vara med mest av allt men inte får.

Det gör så förbannat ont.

Malmoe

Ligger på hotellrummet i staden jag inte satt min fot i hela mitt vuxna liv. Nu ska jag ut. Eller jag ska snarare hoppa in i taxin som ska ta mig till Debaser. Kanske borde jag promenera. Kanske inte.

Om jag bara hade vetat

Ibland önskar jag att jag inte åkte hem till honom den där helgen för att se så många avsnitt av Lost tills vi somnade. Att jag låtit det vara över efter de där två daterna vi var på och som det faktiskt var just då, över. Men det gjorde jag inte. Jag var nyfiken och hade ingen press på mig och sen bar det av av bara farten. Jag var fast. Han fick mig att slappna av och känna mig trygg i att verkligen vara omtyckt, att äntligen få känna att jag kanske är en person man kan falla för och tycka om, vilket fick mig att släppa sargen och våga känna.

Nu började jag gråta och tappade fokus helt. Skriver något annat/mer en annan dag.

Okej jag kanske vill att det tar och händer något spännande nu med en gång

Felsång när den är som bäst

Det finns ett par låtar på jobbet som verkligen suger och när jag hör dem om och om igen varje dag börjar jag tillslut tycka om, eller låt mig refrase, börjar jag tycka de är roliga. Varför? Jo, för jag ändrar enstaka ord i texterna och helt plötsligt låter det som att artisterna sjunger något helt annat.

I "Beautiful Monster" sjunger Ne-Yo den här vidriga lilla refrängen:

She's a monster

Beautiful monster

Beautiful monster

But I don't mind

Om man, som jag, byter ut "monster" mot "mustard" blir allt genast mycket roligare. Kolla själv!

She's a mustard

Beautiful mustard

Beautiful mustard

But I don't mind

Nu får ni en läxa. Klicka på länken till spotify eller youtube och lyssna. Visst sjunger han "beautiful mustard"? VISST?!??!

Hahahahaha!