I skrivande stund sitter jag i ena delen av en villa i ghettot Willesden Junction i London. Killen vars rum jag lånat befinner sig i Kroatien och jag tycker jag lyckats riktigt bra med att ockupera hans boende. Mina kläder hänger i garderoben och delar även lite plats på golvet med heltäckningsmattan. Sängen är lite för stor för min ensamma kropp och fjädrarna skaver mot ryggen men jag sover hyffsat gott ändå.
Nya kläder och nya svinläckra skor, massor med Desperados, en bästa vän nära mig, spontankonsert med Florence + The Machine och ett gäng galna nya människor under samma tak. Det är sjukt härligt men ändå brinner tårarna bakom ögonlocken när jag tänker på att jag förmodligen inte kommer kunna flyga hem på måndag. Nya askmoln. Stängda luftrum. Panik i hjärtat.
Det spelar ingen roll att jag är på semester och har det bra när chansen finns att jag inte får komma hem till honom på utsatt tid. Min kropp lägger av. Hjärnan vägrar. Och jag vill lägga mig i fosterställning och gråta hejdlöst tills han kryper upp intill mig och pussar mig på kinden. Men det kommer inte att hända och nu känns allt så jävla ovärt för jag vet att hemresan är det enda jag kommer kunna tänka på de resterande två dagarna, om de nu inte blir fler, vilket det lär bli, och hur i helvete jag ska kunna stå ut fler dagar utan honom. Det går inte.
Inlägg
